Herr Kantarell

För er som vill ha underlag till mobbning – fortsätt läs, annars sluta här. Det kommer att bli sjukt mycket bäbis-snack i hundformat. Så förbarma er och vänd om… Ni andra sjuka människor – fortsätt läs med med höjd överläpp och fradgan skummande i mungipan. Jorå, jag vet nooog.

Det är inte helt ovanligt att tonårspöjkar får en släng av förhudskatarr. Men det är inte så lyckat om det börjar blöda. Så då måste tratten på. Annars så slickar och slickar och slickar han. Så nu står matte och husse högt i kurs. Vi är nu inne på andra natten. Första natten fick jag inte en blund i ögonen. Han låg och pep hela natten. Jag fick bära honom upp och ner för trappen. Han väger bara ynka 33 kilo! Han var helt förstenad. Men nu går det fint. Det går till och med att leka jage. Men jag tror ändå husse och matte kan ta sig i brasan. För sakens skull.




Men visst är det väl en bragd att fortfarande vara snygg och ståtlig trots sin kantarell-skrud! Och jag är INTE partisk. Hör ni det! ICKE! Aldri´ (Nämen kom häj då lillje snjuttiplutten. Gölligölligöll… Haj du en stoj tjatt på dej. Nej men oj oj ooooj då! Stackajs lijten gjiiiis.)

Snart skall vi till nordligare breddgrader på släktsafari. Stök och bök och mitt i allt ihopa Jobb med stort J. Men det är lugnt. Det blir aldrig som man tänkt sig, så det är bara att bryta ihop coh komma igen. Hepp! Kasper skall vattnas, huset skall låsas, kontakter dras ur, är fästingplockaren med?, A:s kryckor, kan hållas på i all oänlighet. Hepp!

Hoppas ni alla där ute får en skön och riktigt lat helg, som jag själv fått i gåva. Det ska bli intressant att se hur det blir mitt bland kalas, släkt, hund, barn och långväga gäster… Snipp, snapp slut så var denna helgen slut.